Platon

Platon föddes i Athen i en aristokratisk familj. Han är upphovsman till platonismen som är en av den västerländska filosofins huvudriktningar. Platon var en lärjunge till Sokrates och grundade Europas första universitet, Akademin.

Platons skrifter räknas till världslitteraturens klassiker. Platon var både politiskt intresserad samtidigt som han föraktade politikens avarter. Han var vetenskapsman, matematiker men också poet.

Hans dialoger är ibland bländande logiska, ibland grova, ibland präglade av en subtil ironi.De kan läsas på många sätt, så hur man läser Platon säger rätt mycket om vem man är själv. Ett bra exempel på Platons förmåga att pendla mellan det grova och det högtidligt sublima finns i Symposion där man kan jämföra Aristofanes tal med Diotimas tal. Enligt Aristofanes beror kärleken på att urmänniskan hade fyra armar och ben, men gudarna klöv henne på mitten varför vi alltsedan dess söker vår s. k. äkta hälft. Diotimas tal är i stället en poetisk skildring av hur vi intellektuellt genom en abstraktionsprocess som går från det konkreta och individuella till det abstrakta och allmänna kan varsebli idéerna – vägen uppåt.

Platon kom ur Atens aristokrati och föddes 427 eller 428 f.Kr. Det är svårt att beskylla Platon för vare sig en aristokratiskt hållen konservatism eller manschauvinism. I den omdiskuterade Staten låter han Sokrates plädera både för klassresor (begåvade barn från fattiga familjer ska ges utbildning) och kvinnans principiella jämlikhet såväl inom soldatliv som politik. Båda tankarna var för tiden oerhört radikala. Han låter också betona att vilken härkomst man har inte betyder någonting, eftersom vi alla har såväl fattigt folk som kungar bland våra förfäder. Det viktiga är vad man har i huvudet och vad man gör av det, därav filosofins betydelse i livet. Platon hade goda skäl att vara skeptisk mot överklassen då han sett sina egna äldre, av honom beundrade släktingar, utöva en blodig terrorregim under en tid.

Platon tillhörde kretsen kring Sokrates i ca sju år. Han var närvarande vid processen mot Sokrates och bevittnade hans avrättning. Sokrates försvarstal brukar räknas som hans första verk. Efter Sokrates död 399 f.Kr skingrades hans lärjungar.

Platon besökte Egypten och Italien. Pythagoréernas förbund och dåvarande ledare tycks ha influerat Platons själavandringslära, och framförallt hans odödlighetstro. På Sicilien vistades Platon en tid vid tyrannen Dionysios den äldres hov. Dock framkom en brytning mellan dem. Platon återvände till Aten sommaren 388 f.Kr.

Nu började Platon på allvar sin verksamhet som lärare. Ett stycke utanför Aten köpte han som nu 40-årig man ett lantligt ställe med en trädgård, beläget vid ett gymnasium som benämndes Akademeia. Platon undervisade och arbetade här på sina viktigaste verk i mer än tjugo år.

Platons filosofi går under namnet idéläran. Enligt idé- eller bättre formläran är "verkligheten" (det som kan uppfattas av sinnena) inte verklig utan endast en skenbild av tillvaron. Det som är i världen runt omkring oss, sinnevärlden är bara verkligt i den utsträckning den har del i idévärlden. Tillvaron som däremot är verklig, oföränderlig och sann, är idévärlden. En värld som icke existerar i tid och rum (då skulle den vara föränderlig). Platon menar att tingen runt omkring oss förgås, träden dör t ex, men tanken på trädet finns fortfarande kvar, trädets idé.

De matematiska begreppen, t ex en rund cirkel eller en rak linje, finns också egentligen bara i idévärlden. I den här världen är en cirkel aldrig riktigt rund, en linje aldrig riktigt rak.
Tankarna kring idévärlden, dit han menar att själen återvänder efter varje liv för att sedan återfödas igen utvecklar han i grottliknelsen som finns i dialogen Staten.

Ogillade för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre var ett ledmotiv i Platons politiska tänkande. I denna fråga följde han i Sokrates spår, som skulle hävdat att politik och juridik borde skötas endast av filosoferna.

Bland Platons idéer om staten finns mycket som vi idag skulle betrakta som inhumant och totalitärt. Bland annat skulle barn skiljas från sina föräldrar så snart det var möjligt efter födelsen, för att sedan växa upp utan kunskap om vilka deras föräldrar och syskon egentligen var. De skulle istället betrakta alla i ungefär samma ålder som sina syskon, alla i sådan ålder att de kunde vara deras föräldrar som sina föräldrar etc.

För Platon var konstverk endast en imitation av något i sinnevärlden, som i sin tur var en imitation av idévärlden, vilket gjorde att konstverket hamnade lägre i rang. Tillika ansåg Platon att konsten hade en skadlig inverkan på dess åhörare, och om till exempel en publik bejakade en pjäs som innehöll ett lustmord fanns det således risk att publiken fördärvades moraliskt. Om Platon hade levt i våra dagar hade han troligtvis varit ivrig påhejare av förbud mot våldsamma datorspel och filmer.

Dialogen i Platons verk Symposium (Gästabudet) behandlar kärleken och går ut på att finna kärlekens rätta väsen. I Symposion resonerar en samling högt uppstående män, som handlingen kretsar kring. De resonerar kring Eros och kärleken. Tills sist presenterar Sokrates den sanna kunskapen och kärlekens rätta väsen. Hur kärleken till det sköna kan fungera som en väg till sanningen. Han förklarar mannens dragning och kärlek till kvinnan som en längtan efter odödlighet. Kärleken mellan kvinna och man kan resultera i födelse av avkomma och därmed säkras den egna odödligheten eftersom det egna namnet lever vidare. Detta, menar Sokrates och Diotima, är anledningen till mannen älskar kvinnan och hyser begär efter henne.

Faidros är den inledande talaren. Han talar om Eros som den äldste av gudarna och att han står för allt som är gott. För Faidros är den största lyckan för en man att ha en god älskare och att kärleken får de älskande att vilja dö för varandra. Han menar även att Eros trots sin storhet blivit försummats av människorna.

Pausanias talar om att det finns två Eros, den himmelska och den allmänna. Det är den himmelska som är den goda kärleken, den själsliga, medan den allmänna är den kroppliga som i sin rena form är av ondo. Denna själsliga kärlek skulle vara vad som låg till grund för den så kallade gossekärleken. Denna kärlek ansågs vara vida överlägsen kärleken mellan man och kvinna. Även kärlek mellan två vuxna män tycks i Symposion vara överlägset den heterosexuella kärleken.

Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken som även kommit att kallas platonsk kärlek. Fulländad kärlek skulle från att vara kärlek till en individ utvecklas till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden.

I Symposium finns Aristofanes tal handlar om driften mellan människorna och hur denna uppstått. Att människorna från början var av tre kön men att gudarna straffade dem på grund av deras högmod och klöv dem itu. Därav söker människorna ständigt efter sin andra hälft för att uppnå helhet.