|
|
När kärlek blir till missbruk |
Hon har gått från relation till relation och aldrig levt ensam. Inte förrän nu. Tack vare terapi och stöd från en självhjälpsgrupp har Annika insett att den ständiga jakten på kärleksförhållanden i själva verket är ett missbruk.
När Annika var 12 år kände hon sig för första gången sedd och uppskattad av en annan människa. Den som bekräftade henne var en 20 år äldre manlig vän till familjen. Han flirtade och pratade om sex och ett år senare inledde de en kärleksrelation som skulle vara under sommarmånaderna i två år.
-Jag blev som besatt av honom, tänkte bara på honom året runt och isolerade mig från min familj och mina vänner. Besattheten gjorde att jag slapp tänka på bekymren hemma. Jag dagdrömde hela tiden om att han skulle säga att han älskade mig, men det gjorde han aldrig, berättar Annika som i dag är i 30-årsåldern.
Till det yttre är hon högutbildad med en framgångsrik karriär och i sin yrkesroll känner hon självförtroende. Men det är just en roll för inuti har självbilden alltid varit usel, känslan av att vara värdelös överskuggande.
Under årens lopp har hon haft ett 15-tal förhållanden som varat längre än tre månader, ungefär lika många har varit kortare än så. Nästan alla män hon varit tillsammans med har missbrukat: sex, droger eller alkohol.
-Något annat har varit viktigare för dem. Jag har nästan aldrig kommit i första hand och de gånger jag har gjort det har det känts fel, kvävande eller äckligt, säger Annika och tänder några värmeljus framför sig på bordet.
Här, i detta källarrum i ett hyreshus i Helsingborg, håller SLAA (Anonyma sex- och kärleksberoende) möte två gånger i veckan och här har Annika fått stöd och styrka att sätta ord på sina problem.
Erfarenheterna från de tidiga tonåren tror hon har danat hennes kärleksliv. Hon lärde sig att hon dög till att flirta och ha sex med. Endast så kunde hon få bekräftelse.
Undermedvetet har hon sökt sig till människor som betraktat henne som ett objekt.
-Det är stor skillnad mellan att ha sex med en person som verkligen vill vara med en och en som bara är kåt och ser en som en leksak och struntar i om det känns okej eller inte.
Hon har ofta dragits till manipulativa eller auktoritära pojkvänner. Att hon har ställt upp på allt, även sådant som gjort ont fysiskt eller psykiskt, har hon tidigare bara sett som ett bevis på sin ”odödliga kärlek” och någonting romantiskt och fint.
-Men egentligen har jag aldrig kunnat säga nej. Min värsta rädsla och ångest är att vara ensam och jag har levt i en oavbruten jakt på nästa man att bli uppfylld av. Jag har ett så stort behov både av spänning och av att bli bekräftad. Samtidigt har jag alltid imponerats av dem som kan leva ensamma och skämts för att jag inte är en av dem.
För en tid sedan var hon än en gång på väg att lämna allt för Den stora kärleken. Hon sa upp lägenhet och jobb i den mellansvenska stad hon bodde i för att flytta ihop med en man i Helsingborg.
Men någonstans hade varningsklockor börjat ringa tack vare en terapeut som försiktigt hade börjat prata med Annika om att hon kanske led av ett destruktivt beroende, ett relationsrelaterat sådant.
Så när pojkvännen gjorde slut bara timmar innan flyttlasset skulle gå blev hon inte förvånad.
-Men jag flyttade till Helsingborg ändå eftersom jag fått jobb här.
Annika ser i dag att det hon sökt i sina många förhållanden är sådant som påminner henne om barndomen. Båda hennes föräldrar var mentalt frånvarande på grund av sina egna problem och förmådde inte ge sin dotter den kärlek hon behövde. Annika bar på en ständig skam över att finnas till, hade för jämnan en upplevelse av att vara i vägen.
-Mamma grät ofta och låste in sig. När jag frågade henne varför hon var ledsen förnekade hon att hon var det. Jag fick lära mig att inte lita på mina egna upplevelser och det blev en obalans mellan vad kroppen kände och vad huvudet tänkte.
På samma sätt har hennes egna känslor gång på gång satts åt sidan i hennes vuxna relationer. Precis som de flesta av hennes partners varit känslomässigt oåtkomliga har hon själv skurit av, haft otroligt svårt för uppriktig intimitet, och hon säger att det är typiskt för en kärleksmissbrukare.
-När jag verkligen har blivit älskad och bekräftad har jag gjort slut. Jag har inte klarat av att se mitt självförakt i ögonen.
Från ett missbruk är det inte långt till ett annat, menar Annika, som periodvis också har arbetat sju dagar i veckan, ätit, bantat och shoppat som tröst.
Sedan flytten till Helsingborg har hon tack vare stödet från de andra mötesdeltagarna på SLAA stått ut med att leva ensam.
- Jag börjar acceptera den jag är och håller på att finna en kärlek till mig själv. Först när jag funnit den kärleken kan jag tillåta någon annan att älska mig. Ingen annan än jag kan fylla det tomrum som finns inombords.
På mötena är det förbjudet att flirta och sända ut sexuella vibbar.
-Det är både svårt och skönt att släppa allt det där. Vi är alla vana att spela på våra utseenden. Men här bedömer eller dömer ingen någon annan och vi kan vara helt ärliga. Vi är i samma sits.
|
Inspirera andra genom att skriva en personlig kommentar och rösta. Varför inte
sända länken till dina kompisar. Du hittar funktionen ovan på sidan! |
|
|
|
|
|
du har kommit långt..lycka till...jag är ocksåpå väg..mvh.aija iiskola
|
|
|
Jag kallar det "förhållande skadad" vilket jag nog också är. och det här inlägget fick mig faktiskt att inse ett och annat.. hur långt det nu räcker =)
|
|
|
så har jag levt oxå hela mitt liv.. så lever jag idag oxå..inombords, men jag slapp iallafall alla psykon utom 2 personer som knäkte min psyke för jag var rädd att leva ensam.. ja kommer aldrig att duga som människa det har jag hört i 25år.. jag vet inte va äkta kärlek är.. bara genom sex.. då duger jag hur mycket som helst..det är fel att tänka så.. men det är försent ..bara så där 25år..men men det är nåt ja får leva med.. föresten av mitt liv. DET är mitt öde..
|
|
|
