|
|
Fel maktbalans - ett misslyckat förhållande och smärtsamt slut |
Både kvinnor och män försöker ibland rädda sina relationer genom att förinta sina egna personligheter till förmån för en dominant partner. Att den ena parten anpassar sig kan faktiskt räcka för att rädda relationen en tid. Det är dock en åtgärd som gör att den individen mår mycket dåligt, mister sin självkänsla och många av de vänner han/hon aldrig hinner träffa längre. Dessutom räcker sällan ansträngningarna för att hålla intresset för en relation vid liv en längre period, sedan den gått in i en fas av destruktiv obalans. Obalansen kan inte skyllas på någon part, utan är ett mönster som växer fram, ofta på grund av personlighetsskillnader mellan de båda.
Den person som har "makten", något han/hon sällan är medveten om, behöver aldrig kämpa för kärleken. Den finns där ändå, gestaltad av den alltmer självförnedrande partnern, ständigt beredd att passa upp och passa in. Bristen på krav leder ofta även till bristande intresse.
Problemet för de anpassningsbara är ofta att de inte hade några starka intressen vid tidpunkten då förhållandet började. Hade de haft det hade de troligen haft svårare att ge upp dem till förmån för sin partner. Ställa upp på sex trots att man inte har någon lust är ett vanligt fenomen. Likaså att inte säga emot eller ifrågasätta partnern, eftersom man inbillar sig att man själv vet sämre. Konflikter undviks så långt det går, av skräck för konsekvenserna, rädslan att bli lämnad. Misstänksamhet, svartsjuka och ett behov av att hela tiden finnas nära, för att kunna kontrollera vad partnern har för sig, drabbar denna person av samma anledning.
Konflikter måste inte alltid ha negativ utgång, tvärtom kan de vara ett sätt att föra relationen framåt, att utvecklas tillsammans, förbättra det som inte fungerar. Av rädsla för konflikter stannar utvecklingen upp i obalanserade förhållanden. Man kommer ifrån varandra och har tillslut ingenting att hålla kvar i, mer än beroendet, som ofta finns från bådas sidor.
Vad händer när relationen är över?
Den dominerande har speglat sig i den anpassades beundran så länge att han eller hon vid uppbrottet tvingas inse sin dödlighet. Att falla tillbaka till jorden igen, tvingas klara sig själv, utan någon som stöttar och bekräftar hela tiden, försätter den förut dominanta i en personlig kris. Att inte längre vara villkorslöst älskad föder krav på anpassning och utveckling.
Såvitt man inte snabbt hittar en ny partner som är beredd att beundra, passa upp och älska... en vanlig fälla för dessa personer. Man kan leva ett helt liv utan djupare självutveckling genom att undvika konflikter med sig själv.
Den anpassade måste hitta tillbaka till sig själv. Det som var hans eller hennes eget liv före Förhållandet. Vad han eller hon egentligen var intresserad av, rentav bra på? Vilka var de egentliga vännerna och finns de kvar nu? Vad gjorde man av all sin tid? Det är lätt att i detta läge känna sig misslyckad, tom och utan värde.
|
Inspirera andra genom att skriva en personlig kommentar och rösta. Varför inte
sända länken till dina kompisar. Du hittar funktionen ovan på sidan! |
|
|
|
Nu vet jag att jag gjorde det enda rätta, slut.
|
|
|
Efter att ha läst detta, insåg jag att jag har varit den personen som anpassat mig efter min partner. Han var den dominanta i vårt förhållande. Det gjorde att jag kände mig helt förlorad..att jag inte längre visste vem jag var. Efter en tid av att ha varit ifrån varandra har jag nu insett..att det lutar sig mot en skilsmässa.
|
|
|
Detta känns precis som mig och min partner. Jag är den dominanta och han den som anpassar sig. det känns hemskt när man läser det så här och man inte medvetet är ute efter att trycka ner eller få motparten att känna sig utan värde. Vi har idag flyttat isär och ingen av oss vet ännu hur det hela ska sluta. Vi känner båda för varandra men samtidigt måste vi hitta oss själva igen var och en på sitt håll.
|
|
Min partner (Ex) är den dominanta, men jag trivdes i den rollen och ville ge mitt allt till en person. Nu när jag valde att lämna honom (då han inte ville ta nästa steg) känns det tomt och jag känner mig helt vilse. Jag vill ju inte hitta tillbaka utan trivdes som det var (bara att ja ville ha ett giftemål) vad är det för fel på mig?
Varför känns det så himla tomt? Varför vill ja inte gå vidare?
|
|
|
bra skrivet....man blir så blind....
|
|
|
