I vår professionella litteratur som psykologi, filosofi och sociologi
behandlas kärleken ofta rationellt. Som en farlig illusion som väcker
orimliga förväntningar hos oss och gör det omöjligt
att acceptera det goda som är möjligt i förhållanden.
I skönlitteratur däremot ges kärleken uppmärksamhet.
En läsare kan känna med huvudpersonen och träda in i en
annan människas subjektivitet. Följaktligen blir kärleken
i stort sett poeternas, sångtextförfattarnas, romanförfattarnas
och filmregissörernas domän.
De rationella uppmuntrar icke-passionerad kärlek, de kan ta ett rationellt
beslut att engagera sig i någon. Plikt och ansvar värderas
högre än känslomässig njutning och sexuell passion.
Hoppet är att tämjd kärlek ska vara mindre oregerlig än
romantisk kärlek.
Romantiker å andra sidan uppfattar det rationella sättet som
hjärtlöst. De ser rationalister som känslomässigt
grunda, hämmade eller rädda för passioner.
Konflikten mellan de rationella och de romantiska värderingarna är
inte ny. Den kan spåras tillbaka till Platons tid. Däremot
har 1900-talet inneburit ett avståndstagande till kärleken
som ämne att analysera. Psykoanalysen borde vara lämpad för
detta då den utgår från fantasin och det undermedvetna.
Många patienter går i terapi för problem förknippade
med kärlek. De kanske söker en kärlek eller sörjer
en partner.
